Gabriel Voisin föddes 1880, son till en ingenjör. Han studerade arkitektur i Lyon och arbetade sedan på en arkitektbyrå i Paris. Hans stora intresse var dock flyg och möjligheterna att skapa motoriserade flygplan..

Han blev anställd i ett företag som sysslade med att utveckla glidflygplan och därefter motoriserade flygplan och 1904 slog han sig samman med sin bror Charles och Louis Bleriot (som senare blev känd som den förste som flög över Engelska kanalen).

Sedan Bleriot 1907 lämnat företaget flyttade bröderna Voisin till  Paris-förorten Issy-les-Moulineaux och blev världens första serietillverkare av  flygplan. 1911 hade firman redan lyckats sälja 59 flygplan, men när 1912 Charles omkom i en bilolycka drabbades Gabriel av depression. 1914 utsågs Voisin till huvudleverantör av flygmaskiner till franska flygvapnet och en omfattande tillverkning av bl.a. deras stora bombplan lades ut även på andra tillverkare. Voisin-planen anses ha varit en bidragande orsak till de allierades seger i första världskriget...

Efter krigsslutet 1918 (och nära 11 000 tillverkade flygplan) upphörde order-ingången på flygplan och den nu mycket förmögne Gabriel Voisin beslöt sig för att i stället satsa på biltillverkning – han hade nu en fabrik med 2 000 anställda men funderade även på att satsa på monteringsfärdiga hus.

Den första bilmodellen (C1, uppkallad efter hans bror) var en redan färdig bilkonstruktion som André Citroën tackat nej till att tillverka, eftersom han funnit den alltför komplicerad för masstillverkning. Som alla senare Voisin-bilar hade den slidmotor enligt Knights patent, en tekniskt sett utmärkt konstruktion som dock krävde mer underhåll än vanliga motorer. Voisin var tvungen att för varje motor betala en licensavgift till amerikanen Charles Knight, den man som konstruerat och patenterat motortypen. Motorerna gick mycket jämnt och tyst, men det speciella ventilsystemet med rörliga slider i stället för vanliga tallriksventiler gjorde att bilarna gärna rök olja.

Voisin arbetade med många konstruk-tioner, från en liten bil med motor på bara 500cc och till experimentbilen C2 som hade 7,2-liters V12-motor.

Voisin-bilarna tillverkades under 20-talet med 4- och 6-cylindriga motorer, som den normalstora C4-modellen, den större, starkare och lyxigare C3 i olika varianter med högre kompression och på upp till 140 hk, och slutligen C5 som tillverkades mellan 1923 och 1928. Den hade en 4-litersmotor (3 970 cc, 95x140 mm i slaglängd) som utvecklade ca 100 hk och fick både sportiga karosser för snabba landsvägsfärder och eleganta karosser för stadsbruk från de främsta karossmakarna. Voisin lovade att den som kunde tillverka en motor av samma storlek, och kunde matcha Voisin-bilens prestanda, skulle få 500,000 francs. Han behövde aldrig betala ut summan, och de snabba Voisin-bilarna innehade enormt många hastighetsrekord. Tyvärr hjälpte det föga när man huvudsakligen sålde lyxbilar till ägare som inte var intresserade av rekord.

Bland Voisin-ägarna fanns många berömda personer, som H. G. Wells, Josephine Baker, Mistinguett, Le Corbusier, Rudolph Valentino, François Mitterand, Maurice Chevalier och Anatole France. Le Corbusier ritade också att antal avantgardistiska karosser på Voisin-chassier.

De karosser som Voisin själv ritade var ofta egensinniga, med raka vinklar, märkligt rundade former och annat som påminde om hans bakgrund som arkitekt.. Gabriel Voisin var en skicklig tekniker och intressant formgivare, men en dålig ekonom med föga intresse för vad publiken ville ha. Under 30-talet tillverkades en mängd modeller (bl.a. en av bilhistoriens mest säregna konstruktioner, en bil med en rak 12-cylindrig motor som blev så lång att den stack in förarutrymmet), men när kunderna hade synpunkter föreslog Voisin att de skulle köpa ett annat bilmärke. Detta ledde till att han 1932 förlorade kontrollen över företaget. Han lyckades visserligen komma tillbaka, men 1937 lades biltillverkningen ned.

Efter kriget fortsatte Voisin att konstruera fordon, bl.a. den lilla stadsbilen Biscooter i aluminium. Han drog sig sedan tillbaka för att skriva sina memoarer, som förutom bilar och flygplan behandlar hans många amorösa eskapader. I likhet med en annan fransk bilman, Louis Delage, hade han ett stort hus i Paris och levde så länge det gick bra det glada livet. När en man som besökte honom en kort tid innan han dog ställde en fråga om hans bilkonstruktioner lär han ha svarat: ”Varför tjata om såna gamla saker? Ni som är så ung borde i stället ägna er tid och era pengar åt unga damer”.

Voisin dog 1973. De få överlevande bilarna har på senare tid blivit alltmer eftersökta och uppskattade i samlarkretsar.

Stiftelsens ena Voisin C5 (den beige-bruna) har en fransk kaross från den kände parisiske karossbyggaren Belvalette som beställdes av direktör "Bil-Olle" Ohlsson, Stockholm. Generalagenten Philipsons Automobil AB tog hem vagnen 1924, men "Bil-Olle" (som hade flera Voisin-vagnar) löste inte ut den. Den köptes i stället av direktör Frank Dalin och hans far. Priset var 28 000 kr (i 2015 års penningvärde något över 700 000 kronor) vilket var billigt eftersom ett Voisin C5-chassi utan kaross enligt prislistan kostade 29 500 kr.

Frank Dahlin ställde upp med bilen i ett flertal hastighetslopp, t.ex. på Edsvikens is där han nådde en medelfart på 137 km/h, på sjön Yngaren där han slog samtliga bilar i racerklassen och i isbanelopp i Gävle.

Han använde snart bilen för en långresa runt Sverige och en långresa i Europa genom Danmark, Holland, Belgien, Tyskland och Frankrike.

Sedan kom det verkliga äventyret! På bilen målades stora medaljonger som föreställde Svenka Amerika-linjens båtar Stockholm och Gripsholm samt de svenska och amerikanska riksvapnen. Bilen skeppades sedan till USA där Dalin företog en strapatsrik långresa som omfattade stora delar av USA, men även Canada och Mexico. Han höll föredrag och visade film på cirka 150 platser innan bilen återvände till Sverige.

Efter en översyn av bilen gav Dalin sig åter ut på en lång föredragsresa runt Sverige där han berättade och visade film om sin USA-resa.

1938 togs bilen ur bruk och ställdes undan. Inte förrän 1958 kunde Curt Borgenstam (som länge känt till den) köpa den ganska illa medfarna bilen som 1967 var färdigrenoverad och kunde visas offentligt. Frånsett framskärmarna och lackeringen är bilen i sitt ursprungsutförande.