Även om Bugatti-märket är mest känt för sina tävlingsbilar tillverkade man under 20-talets slut, och hela 30-talet, långt fler bilar avsedda för personer som hade råd att köpa en exklusiv, dyr och tekniskt framstående landsvägsvagn. Fabriken tillverkade inga karosser till dessa utan det 8-cylindriga chassiet såldes genom en agent, eller ibland direkt från fabriken, till kunden som sedan själv beställde karossen hos lämplig byggare. Resultatet blev ofta mycket vackra och lyxiga vagnar av de bästa karossbyggarna.

Bugatti Typ 44 betraktades som fabrikens första inbrott på lyxmarknaden och blev en succé eftersom den tillverkades i hela 1 095 exemplar mellan 1927 och 1930. Den var utvecklad ur en tidigare modell, men hade en ny 3-liters rak 8-cylindrig motor med överliggande kamaxel och tre ventiler per cylinder med den på den tiden imponerande effekten på 80 hk och en 4-stegad växellåda.

Vår typ 44 beställdes från fabriken av återförsäljaren Stand-Auto i Paris och levererades 1928-10-30 till kaross-byggaren Maurice Proux för att få sin vackra 2-dörrars drophead coupé-kaross.

Bilen blev sedan Erik Åkerlunds (grundare av Åhlén & Åkerlunds förlag, vd för Stockholmstidningen, österrikisk general-konsul) present till sonen Rune på dennes 21-årsdag i september 1929.

Bilen hade under 30-talet flera inte alltför aktsamma ägare i Stockholmstrakten men hamnade 1938 i mindre gott skick i Köping, hos en god vän till Bertil Lindblad, Denne beställde delar från fabriken i Molsheim och började en renovering. Troligen köpte Lindblad bilen redan före kriget – i alla händelser kunde han provköra den bara några dagar innan andra världskriget bröt ut. Detta betydde att bilen omedelbart fick ställas undan.

Efter kriget använde Lindblad bilen som dagligt transportmedel (han arbetade i Stockholm men hade bilar och annat i sin ”sommarstuga” utanför Köping). Han företog också flera långa utlandsfärder med sin bil (bl.a. för att hos Bugatti i Molsheim köpa delar till sin 35B) men 1958 var det åter dags för en större renovering. Bilen ställdes undan och blev klar först under 1980-talet.

Bilen ägs sedan 1980 av Stiftelsen Bertil Lindblads Bil- och Teknikhistoriska Samlingar och används då och då för deltagande i rallyn och möten för gamla bilar.