Redan 1876 startade firman tillverkning av gasmaskiner enligt ett patent från Otto und Langen, och tio år senare förbränningsmotorer på licens från Daimler. 1890 monterades tre av dessa motorer i enkla ”självgående hästvagnar” och efter ett tag kunde företaget erbjuda kunderna världens första standardiserade bilmodell.

Företaget hade stora framgångar i de allra tidigaste biltävlingarna, som t.ex. Paris-Bordeaux-Paris 1895 där bilarna kom på första och andra plats. Panhard-bilar var sedan mycket framgångsrika fram till 1908 då man p.g.a. en olycka med dödlig utgång beslöt sig för att upphöra med tävlandet.  I 1900-talets början var man utan tvekan världens ledande biltillverkare och exportör, med modeller i många storlekar. Under tiden fram till första världskriget specialiserade firman sig på stora lyxbilar och kraftiga lastbilar. Från 1910 började man använda slidmotorer, en motortyp som saknar den vanliga ventilkonstruktionen och där gasväxlingen sköts av rörliga cylindrar runt kolvarna. Med hjälp av portar i dessa slider manövreras insug och avgas. Motortypen gick utomordentligt tyst, men hade ofta en hög oljeförbrukning.

Vår vackra Panhard-Levassor kom i början av 1913 till Sverige där den köpts av riksdagstalman Carl Carlson Bonde, som också var överstekammarjunkare. Bilen hämtades i Paris och kördes hem till Eriksbergs slott utanför Katrineholm. Den tycks huvudsakligen ha använts i Stockholm där den lär ha väckt mycket uppseende, både för sin vackra kaross (från en av Frankrikes främsta karossmakare, Henri Binder som påstås ha byggt kalescher redan åt Ludvig XIV), och därför att ägarens unga dotter brukade köra omkring i den med chauffören vid sin sida. Det sägs också att bilen brukade lånas ut till hovet i samband med t.ex. statsbesök. Den franske presidenten Raymond Poincaré lät Panhard-Levassor bli officiell leverantör av bilar till Élysée-palatset.

Den stora 6-cylindriga slidmotorn är på 6,6 liter, med parvis gjutna cylinderblock. Effekten räckte väl till för en marschfart på 85 km/h och toppfarten ansågs ligga på 120 km/h, vilket gjorde vagnen till en ovanligt snabb och bekväm långfärdsvagn. Bilen har en fyrstegad växellåda av stegväxeltyp, d.v.s. växlarna ligger i rak linje och inte i form av ett H som på moderna bilar. Vill man växla ner från fyran till ettan måste gå via trean och tvåan, och man kan inte gå direkt till neutralläget från annat än ettan (och naturligtvis backväxeln).

År 1929 ställdes vagnen undan men köptes 1956 av Bertil Lindblad, som renoverade den komplicerade motorn och återställde bilen till dess ursprungliga skick.