Bugatti typ 57 började tillverkas 1934 och moderniserades efterhand fram till kriget1940, bl.a. med den sportigare och sänkta 57S och den kompressormatade 57C. Modellen var till stor del konstruerad av Ettores son Jean som alltmer tagit over faderns ansvar för fabriken. Det var den första modellen under det nya ledarskapet och på många sätt helt banbrytande. Den hade en nyutvecklad motortyp, en rak åtta på 3,3 liter med dubbla överliggande kamaxlar (men ännu med cylindertoppen gjuten i ett stycke med motorblocket) som gav 135 hk vid 5 000 r/m. De dubbla överliggande kamaxlarna drevs med spiralskurna drev istället för med kedjor. Bilen hade en växellåda som för första gången hos Bugatti inte var separat utan bultad till motorn, i kombination med en enkelskivig lamellkoppling istället för den tidigare komplicerade varianten med flera lameller. Motortypen utvecklades vidare för användning i racervagnen typ 59.

Jean Bugatti hade konstruerat en ny framvagn med individuell framfjädring med tvärställda bladfjädrar – men där gick gränsen för vad den konservative Ettore Bugatti kunde tåla. Han krävde att bilarna skulle ha den klassiska ihåliga elegant svängda röraxel som funnits praktiskt taget från början. Bromsarna var som tidigare mekaniska och påverkades genom vajrar.

En stor del av modellens framgång berodde på de vackra karosstyper som Jean Bugatti ritat till nya modellen – långa, svepande linjer, men i klassisk stil. För första gången tillverkades nu en del karosser på fabriken, men de flesta byggdes av kända karosstillverkare. Naturligtvis var det många som köpte ett chassi och lät det få en vacker kaross från en skicklig karossbyggare – sådana fanns det ännu ganska många av i Europa. De standardkarosser som erbjöds från början hade ritats av Jean Bugatti och var uppkallade efter berömda alptoppar: Galibier, Stelvio, and Ventoux som vanligtvis byggdes av fabriken, medan de övriga också kunde beställas hos olika karosstillverkare med hjälp av fabriksritningar. Senare kom två linjemässigt mycket avancerade kupémodeller med namn från den grekiska havsmytologin,  Atlantic and Atalante. Totalt tillverkades 630 exemplar av 57/57C.

Vår typ 57 såldes i augusti 1936 till Bugatti-agenten Bucar i Schweiz och fick där sin kaross hos den välkända tillverkaren Graber. Den var ursprungligen en 2-dörrars kupé, men byggdes senare mycket elegant om (troligen av Graber) till en 4-sitsig kupé.

Alldeles efter kriget importerade en svensk bilen och konsulterade Curt Borgenstam om sina problem med kopplingen. Borgenstam (som var god vän med, och arbetade tillsammans med Bertil Lindblad) köpte 1951 bilen och körde den till Molsheim för att få motorn renoverad. Man kom där underfund med att framaxeln var felmonterad, troligen i samband med att de mekaniska bromsarna före kriget bytts ut mot hydrauliska. Detta hade gjorts på ett felaktigt sätt och bromssystemet byttes nu ut mot den typ av Lookheed-bromsar som 57-typen levererats med sedan 1938. Efter detta blev såväl väghållning som bromsförmåga helt i klass med moderna bilars.

Borgenstam använde ibland bilen som vardagsbil, men oftast som långresebil. Bl.a. företog han och Lindblad plus ytterligare två automobilvänner en långfärd till Tyskland, Frankrike och England för att träffa andra likasinnade, främst Bugatti-ägare.

Bilen användes av Borgenstam i många rallyn för gammelbilar och han behöll den till sin död 1999 då den donerades till stiftelsen. Den är körklar och används då och då för rallyn och uppvisningar.

Björn-Eric Lindh 2015