Ungdomsupplevelse fick Bertil att frångå sin princip.
Bertil Lindblad var 1920 med om att bryta upp packlådan till sin pappas nya HD Sport 1920 och avnjöt provkörningen som åskådare. Mer erfarna farbröder fick göra jungfruturen. Upplevelsen fick honom senare i livet att lägga händerna på en likadan maskin, trots att han ansåg att fyra hjul var nödvändigt för ett pålitligt fordon.

- Någon sann motorcyklist har jag aldrig varit. Jag ägde inte riktigt förtroende för tvåhjuliga fordon, knappast trehjuliga heller, nej fyra hjul skulle det vara för att jag skulle trivas, skriver Bertil Lindblad i ett manuskript till en artikel.

Bertil Lindblads far skulle komma använda sin HD sparsamt. Han föredrog också fyra hjul i form av en T-Ford som köpts samtidigt som motorcykeln. Om den blev det viss konkurrens mellan far och son. Motorcykeln blev stående efter 1923, men Bertil Lindblad fick överta skötseln och senare även maskinen.

- 1924 fick jag överta maskinen och använde den för så kallad promenadkörning. Den mer avancerade motorcykelsporten har aldrig legat för mig att utöva praktiskt, ehuru jag med intresse följt allt som hände däri, skriver Bertil Lindblad i en artikel om Harley Davidson Sport. Men han fann maskinen ”välbalanserad och tystgående, sannolikt kapabel till 90 kilometer fart i standardtrim”.

1926 lämnar denna maskin familjen Lindblad för gott för att aldrig mer återses.

- Tiden gick, flera årtionden, och som ordspråket säger att gammal kärlek aldrig rostar blev jag 1959 ägare till en HD Sport från år 1921. Däremot var fyndet desto rostigare och renoveringen kom att pågå fram till att 70-talet stod för dörren. Den måste ändå ha varit i relativt hyfsat skick, men åtskilliga detaljer var utbytta till ”högeligen oäkta”. Skruvar och smådetaljer var sönderdragna och Bertil Lindblad tillverkade nya, men beklagar sig över gängdetaljer. Han transponerar märkliga tum-mått till metriska fingängor.

Vid monteringen finner han att maskinen gör motstånd med moderna verktyg. De tog i här och var och vrenskades i största allmänhet. En vanlig renoverare skulle kämpat på under allt ivrigare svärande, men det gjorde inte Bertil Lindblad. Han studerade originalverktygens konstruktion i litteratur och rekonstruerade nya. Då gick det som en dans.

Bertil Lindblads intention var att återställa maskinen i originalskick och samtidigt med HD:n pågick andra komplicerade renoveringar av fyrhjuliga ikoniska fordon. Till det försvann förhoppningsvis även ansenlig tid till lönearbete på Marinförvaltningen. Resultatet blev förstklassigt och motorcykeln är i lika gott skick ett halvsekel som direkt efter återställandet.

Till skillnad från andra fordon i Bertil Lindblads och Curt Borgenstams kvarlåtenskap lyser arkivmaterial från HD-renoveringen med sin frånvaro i Bertil Lindblads stiftelsebibliotek. Det finns några manus till artiklar, men inte mycket mera.

I jämförelse med andra samtida personer är Bertil Lindblads stil och ordval ålderdomliga. En artikel avslutar Bertil Lindblad med;

Maskinen har i allt sina HD Sport-egenskaper. Den är ytterst lättstartad, har god körbalans, förbluffande varvtalsvillig med en stor men samtidigt smidig dragförmåga. Det breda styret, manövreringen med de olika organen därför, särskilt pedaldelen skapar en speciell HD-känsla som vida skiljer sig från motorcyklar av annan nationalitet och senare tidsperioder. Vill man i nutiden uppleva det tidiga 1920-talets amerikanska motorcyklar på ett civiliserat sätt är HD Sport ett utmärkt redskap härför.

Bertil Lindblad lovordar materialval och cykelns kvalitet och omsorg även i små detaljer. Harley Davidson framgångar hade nog inte blivit så stora och stabila utan detta, men Sportmodellen blev inte långvarig. Bara fem produktionsår. Oluf F. Zierl ger modellen rubriken ”Den misslyckade outsidern” i sin bok Harley Davidson myten och historien.

- Trots att modellen sålde bra utomlands och nådde otaliga spektakulära framgångar i både långdistans- och endurolopp hemmavid så blev den inte populär hemmavid, eftersom amerikanarna alltid föredragit V-tvinnar. Harley Davidson insåg att tiden inte var mogen för Sport Twin och tog bort den ur modellserien 1923, skriver Zierl.

Michael Landberg 2016

Fakta: Harley-Davidson

William S. Harley var en tekniskt intresserad yngling i en engelsk invandrarfamilj. Bill som han kallades hade dessutom en talang att teckna. Bästa kompisen Arthur Davidsson hade påbrå från Skottland. Pappan var snickare med egen verkstad. Platsen var Milwaukee och tiden slutet av 1800-talet. Femton år gammal gav Bill Harley upp skolan och började jobba i en cykelverkstad. Efter några år bytte han jobb och flyttade till en smidesfirma där vännen Arthur arbetade. Där fick Bill jobb som ritare.

De båda ynglingarna fascinerades av De Dion-Boutons explosionsmotor som licenstillverkades i Amerika. Därifrån växte en vision fram av en pålitlig och robust motorcykel. Utan behövliga grundkunskaper, men med desto större entusiasm började de experimentera i föräldrarnas källare. Det inkluderade gjutformar, men de primitiva förhållandena kan sammanfattas med borra, såga, fila och banka.

Arthurs bror William var verktygsmakare och bidrog med en del under ”vedbodsepoken”. Mamma Davidsons kök var under ständigt hot när olika förgasarlösningar testades. Ole Evinrude gjorde här ett tillfälligt inhopp och med hjälp av en tomatburk löstes bränsletillförseltekniken. Efter en kort tid satte Ole sitt fokus på utombordsmotorer som också blev en framgångsrik historia.

Till slut hade de en liten 175-kubiksmotor som inte utvecklade mer kraft än att den höll sig själv vid liv. När pionjärerna filat fram tillräckligt med extrakraft, kanske en halv hästkraft, började nästa problem. De cyklar de monterade in motorn skakade, vred sig och föll i bitar.

I brev skrev Arthur om framgångarna till brodern Walter som var maskinkonstruktör på ett järnvägsbolag. Var och en tolkar uppenbart sin närhet på sitt eget sätt.

Walter Davidson kom till Milwaukee på besök i hemstaden 1903 när Arthur skulle gifta sig. Han bedömde motorcykeln som hopplös, men intressant, och sade upp sig från det gamla jobbet för ett liknande järnvägsarbete i Milwaukee. Hans något djupare mekaniska kunskap än broderns gav frukt och i slutet på 1903 hade Harley och Davidsson fått ihop en fungerande 400-kubikare som levererade 3 hästkrafter. Till det en ram värd namnet. Faster Janet designade logotypen Harley-Davidson.  Även William A. Davidson anslöt sig till det nygrundade företaget.

En av de första serieproducerade motorcyklarna kom att rulla 16000 mil utan allvarliga mankemang. Allt började i ett skjul på 15 kvadratmeter byggt av pappa Davidson med Harley-Davidson Motor Co. målat på väggen. Skjulet byggdes ut, en ny verkstadsbyggnad uppfördes och byggdes till och byggdes till och….

Produktionen var blygsam 1904. Antalet gick att räkna på händernas fingrar, men företaget dränktes i beställningar. De unga entreprenörerna hade nog också insett sina bristande kunskaper och Bill Harley utbildade sig parallellt med företagandet.

1906 trycktes den första broschyren. 1907 hade företaget 18 anställda och sålde 150 motorcyklar.

Gott rykte om tillförlitlighet, tävlingsframgångar och förmåga att förvalta sina talanger gav familjeföretaget raketacceleration. Hela företagets historia in i våra dagar räcker till många böcker, men pionjärtiden är kanske den mest fantastiska.

Det höll på att gå över styr efter att AMF tog över på 1960-talet, men i början av 1980-talet var ättlingar till grundarna tillbaka med bland annat William G. Davidson vars geniala marknadsförings-filosofi fick raketen att ta fart igen. Att nystarten innehöll  EVO-motorn och att hojarna inte skakade i bitar, som under AMF-eran eller den inledande cykeleran gjorde att marknaden återfick förtroendet samtidigt som design och produktmix föll alltfler på läppen.

Pappas bakgård. John Käll grenslar Bertil Lindblads pappas HD Sport 1921. Till höger på bild syns handelsman Skog på en Reading Standard. Om platsen är Kärrgruvan utanför Norberg eller i Köpingstrakten framgår inte. Bertil Lindblads far var skogsinspektör och namnet Käll tillhörde en känd åkarfamilj i Köping.

Väntjänst. 1968 kunde Curt Borgenstam inte låt bli att med en teckning kommentera vännen Bertil Lindblads mödor att få till rätt kulör på sin HD-renovering. Bollen gick in och Lindblad skriver i en text att det var honom obekant om de HD-entusiaster som hjälpte honom med rätt färgbrytning använde Borgenstams föreslagna dråpliga metod.

Bertil Lindblad håller i styret.