Ungdomsupplevelse fick Bertil att frångå sin
princip.
Bertil Lindblad var 1920 med om att bryta upp
packlådan till sin pappas nya HD Sport 1920 och
avnjöt provkörningen som åskådare. Mer erfarna
farbröder fick göra jungfruturen. Upplevelsen
fick honom senare i livet att lägga händerna på
en likadan maskin, trots att han ansåg att fyra
hjul var nödvändigt för ett pålitligt fordon.
- Någon sann motorcyklist har jag aldrig varit.
Jag ägde inte riktigt förtroende för tvåhjuliga
fordon, knappast trehjuliga heller, nej fyra
hjul skulle det vara för att jag skulle trivas,
skriver Bertil Lindblad i ett manuskript till en
artikel.
Bertil Lindblads far skulle komma använda sin HD
sparsamt. Han föredrog också fyra hjul i form av
en T-Ford som köpts samtidigt som motorcykeln.
Om den blev det viss konkurrens mellan far och
son. Motorcykeln blev stående efter 1923, men
Bertil Lindblad fick överta skötseln och senare
även maskinen.
- 1924 fick jag överta maskinen och använde den
för så kallad promenadkörning. Den mer
avancerade motorcykelsporten har aldrig legat
för mig att utöva praktiskt, ehuru jag med
intresse följt allt som hände däri, skriver
Bertil Lindblad i en artikel om Harley Davidson
Sport. Men han fann maskinen ”välbalanserad och
tystgående, sannolikt kapabel till 90 kilometer
fart i standardtrim”.
1926 lämnar denna maskin familjen Lindblad för
gott för att aldrig mer återses.
- Tiden gick, flera årtionden, och som
ordspråket säger att gammal kärlek aldrig rostar
blev jag 1959 ägare till en HD Sport från år
1921. Däremot var fyndet desto rostigare och
renoveringen kom att pågå fram till att 70-talet
stod för dörren. Den måste ändå ha varit i
relativt hyfsat skick, men åtskilliga detaljer
var utbytta till ”högeligen oäkta”. Skruvar och
smådetaljer var sönderdragna och Bertil Lindblad
tillverkade nya, men beklagar sig över
gängdetaljer. Han transponerar märkliga tum-mått
till metriska fingängor.
Vid monteringen finner han att maskinen gör
motstånd med moderna verktyg. De tog i här och
var och vrenskades i största allmänhet. En
vanlig renoverare skulle kämpat på under allt
ivrigare svärande, men det gjorde inte Bertil
Lindblad. Han studerade originalverktygens
konstruktion i litteratur och rekonstruerade
nya. Då gick det som en dans.
Bertil Lindblads intention var att återställa
maskinen i originalskick och samtidigt med HD:n
pågick andra komplicerade renoveringar av
fyrhjuliga ikoniska fordon. Till det försvann
förhoppningsvis även ansenlig tid till
lönearbete på Marinförvaltningen. Resultatet
blev förstklassigt och motorcykeln är i lika
gott skick ett halvsekel som direkt efter
återställandet.
Till skillnad från andra fordon i Bertil
Lindblads och Curt Borgenstams kvarlåtenskap
lyser arkivmaterial från HD-renoveringen med sin
frånvaro i Bertil Lindblads stiftelsebibliotek.
Det finns några manus till artiklar, men inte
mycket mera.
I jämförelse med andra samtida personer är
Bertil Lindblads stil och ordval ålderdomliga.
En artikel avslutar Bertil Lindblad med;
Maskinen har i allt sina HD Sport-egenskaper.
Den är ytterst lättstartad, har god körbalans,
förbluffande varvtalsvillig med en stor men
samtidigt smidig dragförmåga. Det breda styret,
manövreringen med de olika organen därför,
särskilt pedaldelen skapar en speciell HD-känsla
som vida skiljer sig från motorcyklar av annan
nationalitet och senare tidsperioder. Vill man i
nutiden uppleva det tidiga 1920-talets
amerikanska motorcyklar på ett civiliserat sätt
är HD Sport ett utmärkt redskap härför.
Bertil Lindblad lovordar materialval och cykelns
kvalitet och omsorg även i små detaljer. Harley
Davidson framgångar hade nog inte blivit så
stora och stabila utan detta, men Sportmodellen
blev inte långvarig. Bara fem produktionsår.
Oluf F. Zierl ger modellen rubriken ”Den
misslyckade outsidern” i sin bok Harley Davidson
myten och historien.
- Trots att modellen sålde bra utomlands och
nådde otaliga spektakulära framgångar i både
långdistans- och endurolopp hemmavid så blev den
inte populär hemmavid, eftersom amerikanarna
alltid föredragit V-tvinnar. Harley Davidson
insåg att tiden inte var mogen för Sport Twin
och tog bort den ur modellserien 1923, skriver
Zierl.
Michael Landberg 2016
Tekniska
data
|
Fabrikat:
Harley-Davidson
|
Typ/Modell:
WJ Sport Twin
|
Slagvolym:
584 cc
|
Antal cylindrar:
2
|
Tillverkningsår:
1921
|
Effekt:
6 hk
|
Växellåda:
Treväxlad
|
Bromsar:
Bakhjulsbroms
|
Axelavstånd:
1425 mm
|
Toppfart:
cirka 80 km/tim
|
Antal
tillverkade:
X
|
Fakta: Harley-Davidson
William S. Harley var en tekniskt intresserad
yngling i en engelsk invandrarfamilj. Bill som
han kallades hade dessutom en talang att teckna.
Bästa kompisen Arthur Davidsson hade påbrå från
Skottland. Pappan var snickare med egen
verkstad. Platsen var Milwaukee och tiden slutet
av 1800-talet. Femton år gammal gav Bill Harley
upp skolan och började jobba i en cykelverkstad.
Efter några år bytte han jobb och flyttade till
en smidesfirma där vännen Arthur arbetade. Där
fick Bill jobb som ritare.
De båda ynglingarna fascinerades av De
Dion-Boutons explosionsmotor som
licenstillverkades i Amerika. Därifrån växte en
vision fram av en pålitlig och robust
motorcykel. Utan behövliga grundkunskaper, men
med desto större entusiasm började de
experimentera i föräldrarnas källare. Det
inkluderade gjutformar, men de primitiva
förhållandena kan sammanfattas med borra, såga,
fila och banka.
Arthurs bror William var verktygsmakare och
bidrog med en del under ”vedbodsepoken”. Mamma
Davidsons kök var under ständigt hot när olika
förgasarlösningar testades. Ole Evinrude gjorde
här ett tillfälligt inhopp och med hjälp av en
tomatburk löstes bränsletillförseltekniken.
Efter en kort tid satte Ole sitt fokus på
utombordsmotorer som också blev en framgångsrik
historia.
Till slut hade de en liten 175-kubiksmotor som
inte utvecklade mer kraft än att den höll sig
själv vid liv. När pionjärerna filat fram
tillräckligt med extrakraft, kanske en halv
hästkraft, började nästa problem. De cyklar de
monterade in motorn skakade, vred sig och föll i
bitar.
I brev skrev Arthur om framgångarna till brodern
Walter som var maskinkonstruktör på ett
järnvägsbolag. Var och en tolkar uppenbart sin
närhet på sitt eget sätt.
Walter Davidson kom till Milwaukee på besök i
hemstaden 1903 när Arthur skulle gifta sig. Han
bedömde motorcykeln som hopplös, men intressant,
och sade upp sig från det gamla jobbet för ett
liknande järnvägsarbete i Milwaukee. Hans något
djupare mekaniska kunskap än broderns gav frukt
och i slutet på 1903 hade Harley och Davidsson
fått ihop en fungerande 400-kubikare som
levererade 3 hästkrafter. Till det en ram värd
namnet. Faster Janet designade logotypen
Harley-Davidson.
Även William A. Davidson anslöt sig till
det nygrundade företaget.
En av de första serieproducerade motorcyklarna
kom att rulla 16000 mil utan allvarliga
mankemang. Allt började i ett skjul på 15
kvadratmeter byggt av pappa Davidson med
Harley-Davidson Motor Co. målat på väggen.
Skjulet byggdes ut, en ny verkstadsbyggnad
uppfördes och byggdes till och byggdes till
och….
Produktionen var blygsam 1904. Antalet gick att
räkna på händernas fingrar, men företaget
dränktes i beställningar. De unga
entreprenörerna hade nog också insett sina
bristande kunskaper och Bill Harley utbildade
sig parallellt med företagandet.
1906 trycktes den första broschyren. 1907 hade
företaget 18 anställda och sålde 150
motorcyklar.
Gott rykte om tillförlitlighet,
tävlingsframgångar och förmåga att förvalta sina
talanger gav familjeföretaget raketacceleration.
Hela företagets historia in i våra dagar räcker
till många böcker, men pionjärtiden är kanske
den mest fantastiska.
Det höll på att gå över styr efter att AMF tog
över på 1960-talet, men i början av 1980-talet
var ättlingar till grundarna tillbaka med bland
annat William G. Davidson vars geniala
marknadsförings-filosofi fick raketen att ta
fart igen. Att nystarten innehöll
EVO-motorn och att hojarna inte skakade i
bitar, som under AMF-eran eller den inledande
cykeleran gjorde att marknaden återfick
förtroendet samtidigt som design och produktmix
föll alltfler på läppen.
|
Pappas bakgård.
John Käll grenslar Bertil Lindblads pappas HD
Sport 1921. Till höger på bild syns handelsman
Skog på en Reading Standard. Om platsen är
Kärrgruvan utanför Norberg eller i
Köpingstrakten framgår inte. Bertil Lindblads
far var skogsinspektör och namnet Käll tillhörde
en känd åkarfamilj i Köping.
Väntjänst.
1968 kunde Curt Borgenstam inte låt bli att med
en teckning kommentera vännen Bertil Lindblads
mödor att få till rätt kulör på sin
HD-renovering. Bollen gick in och Lindblad
skriver i en text att det var honom obekant om
de HD-entusiaster som hjälpte honom med rätt
färgbrytning använde Borgenstams föreslagna
dråpliga metod.
Bertil
Lindblad håller i styret.
|