Lars Broberg, Eskilstuna hade säkert stora förhoppning inför Hedemora-loppet 1950. De infriades inte. Ekipaget gick visserligen inte åt skogen bildlikt talat, men hans nyligen anskaffade British Excelsior Manxman 350 sade upp sig mekaniskt så att loppet inte kunde fullföljas.

Maskinen hade haft flera svåra haverier bakom sig. Kolven var bränd och hastigt svetslagad innan loppet. Till magnetdrivningen, som en lös skruv trillat ned mellan och deformerat, hade Lars Broberg gjort nya drev, men inte helt lyckats särskilt väl med beräkningen av kuggdelningen.

- Magneten snurrade i valstakt noterade Curt Borgenstam. Han kom in i bilden efter Hedemoraloppet 1950. Då var det bland annat hål i kolven igen.
- Denna problematiska maskin förvärvade jag, driven av min obotliga och olyckliga förkärlek för ovanliga fordon (och särskilt sönderkörda sådana). Den var tänkt som en efterträdare till min AJS 350 16H, som visserligen inte gick så fort, men var lättmekad och driftsäker, skriver Curt Borgenstam.

 - Arbetet med att göra maskin av Manxmanen visade sig vara ett hästjobb. Inte så mycket för motorns skull utan för växellådans, skulle det visa sig. I november 1950 började en mångårig renovering som kan betraktas ha pågått till 1978. Därefter handlar det mer om underhåll och detaljfix. Den sista noteringen i Curt Borgenstams dokumentation är en kort provkörning vid uppvisningar i Eskilstuna somrarna 1990 och 1991. Dessförinnan hade den körts på uppvisningar i Hedemorajubileet 1988, Eskilstuna året innan och Djurgårdsloppets 50-årsjubileum 1983, och i Hedemora 1978 för att nämna några betydande luftningar av maskinen.

Till motorn kunde The Excelsior Motor Company under renoveringen leverera delar. Med Albion-lådan i racingversion var det värre. Även den hade tidigare haverier bakom sig som inte åtgärdats på rätt sätt eller inte alls. Curt Borgenstam utnyttjade delar till Royal Enfields Albionlådor och modifierade dessa till sin maskin. Den första och akut nödvändiga mekaniska renoveringen var enligt Borgenstams anteckningar klar 1955, men då hade tiden runnit förbi Manxmanen på racerbanorna.

- Med nya fina AJS 7R och Norton hade det varit svårt att komma någonvart med en halvgammal British Excelsior. Borgenstam lät den därför gå in i den historiska samlingen och lade sitt krut mer på andra cyklar och fordon i garaget.

British Excelsior hade tidigare utnyttjat andra fabrikats motorer i sina maskiner. 1933 debuterade och vann en alldeles makalös manick på Isle of Man från British Excelsior. The Mechanical Marvel. Det mekaniska undret. En lika komplicerad som effektivt egen fyrventilsmotor som tagits fram på uppdrag hos Blackburne. Den förra egenskapen kanske en del i förklaringen att det bara tillverkades sex stycken sådana maskiner.

1935, även då på Exelsiors uppdrag, kom Blackburne med Manxman-motorn. När Blackburne upphörde med motor-tillverkningen 1936 tog British Excelsior över i egen regi. Dessa encylindriga motorer tillverkades i volymerna 250, 350 samt 500 kubik. De mindre även i racingversioner. Det är en 350 tävlingsmaskin som hamnade hos Curt Borgenstam och som nu ingår i Bertil Lindblads stiftelse och kan ses på Bil och teknikhistoriska museet i Köping.

Karakteristiskt för Manxman var en helt inkapslad ventilmekanism. Det blev luftkylningen lidande av vilket kompenserades med generös oljekylning genom kamkåpan upp i toppen Sportmodellerna hade gjutjärnstoppar medan tävlingsversionen hade topplock i brons. Några av de sista före krigsutbrottet fick lättmetalltoppar och 1939 installerades även en plungerfjädring till bakhjulet.

Tävlingsmässigt var Manxmanmaskinerna framgångsrika, men hade svårt att vinna. Däremot var silver och bronsmedaljer desto vanligare. Den mest kände skandinaviske British Excelsiorföraren var danske Svend-Aage Sörensen. Han deltog ibland annat många lopp på Saxtorp och inledde sin Excelsior-karriär med en 250:a redan före kriget. Svend-Aage Sörensen var bland annat inofficiell medlem i British Excelsiors fabriksteam på Isle of Man och var flitig deltagare många år i Saxtorpsloppen. Han fick ett par maskiner till varje säsong som han sedan kunde göra vad han ville med. Efter kriget drev Sörensen firman Sv. Aa. Sörensen, generalagentur for Danmark af Britisk Excelsior Motorcykler på Classengade 7 i Köpenhavn.

Med Svend-Aage Sörenson namn går det heller inte att undvika att stoppa näsan i Curt Borgenstams maskins tidigare historia. Han började självsäkert skriva ägarlängden när han köpte maskinen 1950. Därefter har nya fakta och motsägelsefulla uppgifter samlat sig på hög och osäkerheten växt. I Borgenstams antekningar har han strukit över, klistrat över lappar med nya uppgifter över gamla.

Enligt den första versionen skulle maskinen tillverkats och beställts av föraren Parkinson redan 1937. Den uppgiften verkar mer än tveksam sett till årtalet och hur 1937 års Manxman såg ut. Därefter uppges ägaren vara lettländaren Adolf Silins som sålt den till Charles Rodman i Lund. 1949 ska den ägts av Sven Maiclius i Lund och året efter av en Pohl i Lund, men även adress Anderstorp anges innan Lars Broberg köpte den 1950.

På en lös lapp har Curt Borgenstam skrivit ”maskinen tycks ha försålts till Svend-Aage Sörensen som startade med den i Saxtorp 1939, men troligen bröt. Kanske kvarlämnades den där efter loppet”.

Ytterligare en historia i dokumentationen är att Adolf Silins skulle sågat itu ramen och tagit med maskinen i sin flykt till Sverige i samband med andra världskriget. Borgenstam avfärdar själv denna del i historien med att Charles Rodman berättat att han hade lött ihop ramen med insatta rörstycken, för att senare låta svetsexperter utföra jobbet på ett sakkunnigt sätt. Curt Borgensstam ställer sig tveksam till denna äventyrliga del i maskinens historia och konstaterar. ”På min ram kan jag ej finna några spår efter reparationer”, men att delarna har matching numbers från British Excelsior Motor Company Ltd. är ju heller inte klarlagt.

Det finns brev från Sven Maiclius 1949 till Svend-Aage Sörensen i Curt Borgenstams arkivmaterial med frågor om inställningar. Brevets inledning snarare motsäger än bekräftar att det skulle vara en av Sörensens gamla maskiner. Det kan vara så att Maiclius bara inte visste mer om Sörensen än att han hade erfarenheter av finlir med British Excelsior. Ett annat alternativ är helt enkelt att Sörensen låg närmast till hands geografiskt som representant för British Excelsior.

Ett engelskt register som var i drift så sent som i början av 1990-talet, och som Borgensam hade kontakt med, anger ingen historik, bara aktuella ägare vid denna tid.
Därför får den historiska säcken tills vidare knytas ihop med Borgenstams egna ord i en tidskriftsartikel 1984 om hur han sökt motorcykelns rötter. ”det har inte varit lätt och historien är ouppklarad. Tips är tacksamma”.

Fakta: Excelsior Motor Company (Limited)

Namnet togs 1910. Innan dess hette Excelsior Motor Company Bayliss Thomas and Co. Företaget hade redan 1874 börjat med att tillverka cyklar. Bland annat med namnen Excelsior och Eureca. 1896 kom den första motorcykeln vilket gör företaget till Storbritanniens första mc-tillverkare. Under sin tidiga period användes Minerva-, De Dion, MMC och möjligen Condormotorer. 1914 kom den första med JAP-motor.

Efter första världskriget och nya ägare, Reginald och Eric Walker, far och son, flyttade fabriken från Coventry till Birmingham och Company i företagsnamnet byttes till Limited. Motorcyklar med ett brett span tillverkades, från 98 till 1000 kubikcentimeter. De flesta utrustade med JAP, Villiers och Blackburnmotorer samt en 850 Condormotor. För att inte bli ihopblandade med den amerikanska märket med samma namn markerade man skillnaden med förordet British (Excelsior).

Åren efter kriget började British Excelsior snegla mot racing. Den första framgången kom 1929 med en seger i lättvikts-TT med modell B14. Mechanical Marvel vann 1933 års TT. Den hade en fyrventils Blackburnemotor. En komplicerad konstruktion som ledde till en tvåventils maskin med överliggande kam med namnet Manxman. De fanns med   250- och 350 cc-volym, men vann aldrig en seger i ett TT-lopp före andra världskriget, men andra- och tredjeplaceringar förekom. Största framgången var seger i Europas GP i tyska Chemnitz 1936.

Andra världskrigets produktion koncentrerades på en liten ihopfällbar maskin på 98 kubik som kunde levereras till krigsscenerna med fallskärm.

British Excelsior gick knackigt efter kriget. Racing- och lyxiga maskiner fick överges till förmån för små tvåtaktare. Villiers motoriserade 250-modellen Viking och 1949 satt en egen tvåtaktsmotor i modellen Talisman. 1956 kom en modell med en tvåcylindrig Villiersmotor.

Sista motorcykeln tillverkades 1964 och året efter kastade företaget in handduken. Biltillbehörstillverkaren Britax förvärvade varumärket och tillverkade ett fåtal motorcyklar fram till slutet av 1970-talet.

Ett sidospår i British Excelsiors produktflora var bilar. 1919 experimenterade företaget med en trehjulig bil, men året efter sattes ett fyrhjuligt fordon i produktion. De bar namnet Bayliss-Thomas beroende av en Belgisk biltillverkare som använde namnet Excelsior. Cirka 1000 bilar tillverkades. Den sista tros ha rullat ur fabriken i Birmingham 1929.

Michael Landberg 2015